Uppgiften v.37
Första meningen lyder: Jag ska berätta om min klass.
Därför hör man ingenting om hennes föräldrar.
Men hennes mentor Olle och bildlärare Pia är de enda vuxna jag har hört om hittils.
Pia är ingen speciell lärare, men på bilden är alla något lugnare än annars verkar det som, men när alla ska gå får "töntarna" vara kvar och städa klart.
Olle är deras mentor, det verkar som att det bara är tjejernas mentor, jag är inte helt säker. Men han säger åt de att ta mera plats i klassrummet. Här är en bit från boken om det:
Och det är de orden som ligger över oss och suckar nattunken andedräkt när vi sitter kring vår mentor i vår lilla mentorgrupp för att diskutera problemet med oss tjejer, det att vi ger för mycket plats åt killarna.
Olle säger att det är lätt att lösa. Det är mycket konkret. "Ta mer plats!", säger han. "Konstigare är det inte. Gör det bara! Sätt igång!"
Det låter inte konstigt tänker vi och känner oss skyldiga. "Varför gör ni inte det?" frågar han otåligt. Och vi svarar med tunna röster: "Vet inte."
Vi sitter där och letar i oss själva efter orsaken, men vi kan inte komma på den.
Det var då jag kom på att jag hade suttit på hans lektion och räckt upp handen hela tiden, men aldrig fått frågan. Jag förstår att de svagare eleverna måste få frågan för att inte känna sig bortglömda - jag förstår det. Men jag får nästan aldrig frågan. Mitt hjärta började slå väldigt fort och jag började andas snabbare. Jag skickade blickar mot Olle, som för att se om jag skulle våga säga något. men jag vågade inte.
"Ni måste skärpa er. Det är bara ni själva som kan förändra situationen. Men ni har vårt stöd", sa Olle.
När vi gick därifrån kände vi oss skyldiga och mesiga, men som om vi borde vara tacksamma. Och Olle såg heligt belåten ut. "Det fixar ni", sa han. "Det är bara att göra det!"
Vi spred oss på olika håll så fort vi släpptes ut ur klassrummet, alla längtade därifrån, fortast möjligt
Jag tycker Olle skulle kunna prata med killarna istället, istället för att få tjejerna att känna sämre, han snackar mer än han har ambitioner. Och sen märker man hur han pekar ut killarna som de onda männen. Visst, det är väl fler killar än tjejer som hörs i många klasser, men det är väl troligen för killarna har mer bas i rösten?
Vad hände med jämlikhet?
Än har jag inte kommit till mitten, men jag får bara läsa på -.-
torsdag 10 september 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
jag håller med dig om att Olle bara vänder sig till tjejerna och att han borde kanske göra något istället för att bara prata. Jag menar att han kan göra mer arbeten med eleverna som gör att dom stärker självförtroendet som vi gjorde mycket med Maria i vår mentorsgrupp.
SvaraRaderaHåller med dig..
SvaraRaderaHelen
Ja, han har väl vant sej att killarna inte lyssnar eller nåt.
SvaraRaderaJa, tack till Maria! Tror hon har läst boken...
Att säga åt dem att ta mer plats är hur lätt som helst! För då är det som att han måste säga det till dem, men sen i klassrummet är det som att han inte måste välja dem, att det är deras problem att dem inte säger något, att det inte är hans avsvar längre att få dem att synas.
SvaraRadera