V.43

Nu är boken slut och sista inlägget ska skrivas, lovet kommer sitta fint :D
Jo, men boken handlar om två vänner, en som heter Dalia och Hennes bästa vän Norma.
Norma har skrivit boken, så man får se allt ur hennes perspektiv och hur hon berättar om Dalia.
Allt utspelar sig i Jordanien på 90-talet, det är stort förtryck mot kvinnor, dom ska göra allt som männen säger åt dom annars har männen rätt att mörda kvinnorna för hedern.
Dalia är muslim, men träffar en katolsk man hon blir kär i, det är strängt förbjudet att ha ett förhållande med en man från en annan religion.
Norma hjälper sin vän med att kunna träffa honom, och dom börjar planera att fly till ett annat land. Men så långt hinner dom aldrig. Dalias pappa och bror börjar misstänka något och knivmördar henne.
Varje vecka rapporteras ett hedersmord i Jordanien, men dom flesta hedersmorden säger dom att det är självmord eller olycksfall.
Språket tyder på att boken verkligen betyder något för henne då hon bryter nedtystandet om hedersmord och förtryck.
Jag tycker den här boken är ganska trög, fram till ungefär hälften, efter Dalias död, då får Normas känslor mer kraft och styrka. Men jag rekomenderar ändå den här boken, man får insyn i hur det kan vara i mellanöstern.
Jag tycker att blogga har fungerat förvånansvärt bra, men man har ju varit lite inaktiv ibland, och kommer på en helg för sent att man skulle skriva här, och det har inte pendlat så många kommentarer i min grupp, men annars tycker jag att det har gått jättebra! :D
Peace \/

V. 42

Författaren heter Norma Khouri och har bara skrivit den här boken.
Hon växte upp i Jordanien och flyttade efter sin bästa väns död. Mer kan jag inte berätta för detär det boken handlar om.

V.41
Jag läser boken förlorad heder av Norma Khouri. Den är helt sanningsenlig och utspelar sig i Jordanien 1995.
Förtrycket mot kvinnor är enormt, de måsta ha en man som tycker åt dem, antingen en bror, far eller man som de är gifta med.
Norma som har skrivit boken, och Dalia är två kvinnor i 25-års åldern, de har skjutit upp att bli bortgifta genom att starta en frisersalong tillsammans, under bevakning av någon av deras bröder.
Författaren förklarar Jordanien som en plats där folk vill se moderna ut och helt till frids, men bakom de stängda portarna utspelas samma scener som alltid har varit likadana.
Boken är som en hårdare version av tusen gånger starkare och jag vill gärna fortsätta läsa den.

Sammanfattning v.40



Den här boken är underbart uttänkt. Och saker som sker i boken skulle mycket väl kunna hända i vår klass.

Om man sammanfattar då.
Det är en helt vanlig klass. Alla har sina grupper man ska vara med i, och gränser att hålla sig till, vissa får inte säga något alls, andra får prata på i flera timmar till exempel.
Signe är en som inte får säga något, hon vill, men när hon väl får det vågar hon inte, hon pratar tyst och snabbt för att få det ur vägen, och till slut börjar hon gråta.
Men samtidigt som detta sker kommer Saga in i bilden, läraren Olle vill att hon ska göra så att tjejerna ska ta mer plats. Det gör hon. Men lärarna tycker inte om det, för det är redan störigt i klassen, när tjejerna börjar prata blir lärarna sura. De är vana att tjejerna ska vara tysta och snälla, inte säga emot. En osynlig regel.
Saga får tjejerna att trampa på linjerna, prata rätt ut, som killarna, tjäbbla mot lärarna, försöka äga stället, som killarna. Det blir krig. Men sen blir de svaga, när killarna börjar prata om tjejerna som objekt, och lärarna delar ut straff.
Men det slutar med att Saga berättar för Olle hur det egentligen är, hans absurda tankesätt och går därifrån. För alltid. Då får Signe fart på sig och säger att Saga har rätt och går ut själv.
Signe möter Saga på ett kafé en tid senare, Saga ska flytta till Kenya och hjälpa till att bygga en skola. De pratar lite och skiljs åt, men Signe är förändrad, hon kan bli tusen gånger starkare.
Christina Herrström skriver med ett tydligt budskap som visar sig på flera sätt




Det finns osynliga gränser överallt, man får inte träda utanför dem, då blir man direkt straffad på något sätt. Jag tror inte man märker att man har dessa gränser, men om man gör något "fel", då blir det tydligt att det är fel.

"Det kräver mod att utveckla sig själv
och att möta människor mer direkt.
Det är att kunna ta ståndpunkt i impopulära frågor.
Det är att välja att vara sig själv och äkta i varje situation.
Det är att inte sträva efter allmänt gillande utan att själv ta
fullt ansvar för sitt val."

Jag tycker alla dikter passade lite på något sätt, men den här passade bäst, i alla fall från mitt favoritexempel, när Saga konfronterar Olle. Hon skriker ut svaren, som killarna, men får nästan kvarsittning, till skillnad från killarna. Men Saga står på sej och frågar ut Olle om varför det är så som det är. Ojämnt. Han skyller ifrån sej på att tjejerna inte tar någon plats, men egentligen är det han som inte ger de någon chans att svara på frågor, eller överhuvudtaget prata.
Saga är väldigt naturlig och står för vad hon säger, och det hon säger är viktigt.
Tjejerna börjar känna en ilska för lärarna och killarna, det börjar bli kaos. Det är perfekt.

Uppgiften v.37

Första meningen lyder: Jag ska berätta om min klass.
Därför hör man ingenting om hennes föräldrar.
Men hennes mentor Olle och bildlärare Pia är de enda vuxna jag har hört om hittils.
Pia är ingen speciell lärare, men på bilden är alla något lugnare än annars verkar det som, men när alla ska gå får "töntarna" vara kvar och städa klart.
Olle är deras mentor, det verkar som att det bara är tjejernas mentor, jag är inte helt säker. Men han säger åt de att ta mera plats i klassrummet. Här är en bit från boken om det:

Och det är de orden som ligger över oss och suckar nattunken andedräkt när vi sitter kring vår mentor i vår lilla mentorgrupp för att diskutera problemet med oss tjejer, det att vi ger för mycket plats åt killarna.

Olle säger att det är lätt att lösa. Det är mycket konkret. "Ta mer plats!", säger han. "Konstigare är det inte. Gör det bara! Sätt igång!"

Det låter inte konstigt tänker vi och känner oss skyldiga. "Varför gör ni inte det?" frågar han otåligt. Och vi svarar med tunna röster: "Vet inte."

Vi sitter där och letar i oss själva efter orsaken, men vi kan inte komma på den.

Det var då jag kom på att jag hade suttit på hans lektion och räckt upp handen hela tiden, men aldrig fått frågan. Jag förstår att de svagare eleverna måste få frågan för att inte känna sig bortglömda - jag förstår det. Men jag får nästan aldrig frågan. Mitt hjärta började slå väldigt fort och jag började andas snabbare. Jag skickade blickar mot Olle, som för att se om jag skulle våga säga något. men jag vågade inte.

"Ni måste skärpa er. Det är bara ni själva som kan förändra situationen. Men ni har vårt stöd", sa Olle.
När vi gick därifrån kände vi oss skyldiga och mesiga, men som om vi borde vara tacksamma. Och Olle såg heligt belåten ut. "Det fixar ni", sa han. "Det är bara att göra det!"

Vi spred oss på olika håll så fort vi släpptes ut ur klassrummet, alla längtade därifrån, fortast möjligt

Jag tycker Olle skulle kunna prata med killarna istället, istället för att få tjejerna att känna sämre, han snackar mer än han har ambitioner. Och sen märker man hur han pekar ut killarna som de onda männen. Visst, det är väl fler killar än tjejer som hörs i många klasser, men det är väl troligen för killarna har mer bas i rösten?
Vad hände med jämlikhet?

Än har jag inte kommit till mitten, men jag får bara läsa på -.-

Jaha, då ska man väl skriva om inlägg nr. 1 då.

Jag läser boken tusen gånger starkare av Christina Herrström.
Det här är en bok man hoppar direkt in i. Huvudpersonen heter Signe och är 15 år. Hon är en väldigt blyg tjej, om hon någon gång får ordet håller hon det kortfattat, tyst och snabbt. Hon kan alla svar, men har knappt någon chans att svara när de "högst i rang" skriker ut svaren eller någon annan får svaren. Ingen tycks se Signe då hon försöker att inte synas.
Läraren säger åt tjejerna att ta mer plats i klassen, men ingen vet vad man ska göra, eller rättare sagt, det är en oskriven lag att man inte ska ta någon plats.
Jag kan komma på sig själv med att tänka om det finns strikta indelningar med "gäng" som i boken, men jag tycker att det åtminstone inte är lika strikt i vår klass, alla kan vara med alla, men man har en kärn-grupp man är med. Tror jag i alla fall.
Jag ser fram emot att fortsätta läsa boken!

Nehe, då var förra veckans inlägg borta, perfekt -.-

Nu är min blogg fixad :D