Sammanfattning v.40



Den här boken är underbart uttänkt. Och saker som sker i boken skulle mycket väl kunna hända i vår klass.

Om man sammanfattar då.
Det är en helt vanlig klass. Alla har sina grupper man ska vara med i, och gränser att hålla sig till, vissa får inte säga något alls, andra får prata på i flera timmar till exempel.
Signe är en som inte får säga något, hon vill, men när hon väl får det vågar hon inte, hon pratar tyst och snabbt för att få det ur vägen, och till slut börjar hon gråta.
Men samtidigt som detta sker kommer Saga in i bilden, läraren Olle vill att hon ska göra så att tjejerna ska ta mer plats. Det gör hon. Men lärarna tycker inte om det, för det är redan störigt i klassen, när tjejerna börjar prata blir lärarna sura. De är vana att tjejerna ska vara tysta och snälla, inte säga emot. En osynlig regel.
Saga får tjejerna att trampa på linjerna, prata rätt ut, som killarna, tjäbbla mot lärarna, försöka äga stället, som killarna. Det blir krig. Men sen blir de svaga, när killarna börjar prata om tjejerna som objekt, och lärarna delar ut straff.
Men det slutar med att Saga berättar för Olle hur det egentligen är, hans absurda tankesätt och går därifrån. För alltid. Då får Signe fart på sig och säger att Saga har rätt och går ut själv.
Signe möter Saga på ett kafé en tid senare, Saga ska flytta till Kenya och hjälpa till att bygga en skola. De pratar lite och skiljs åt, men Signe är förändrad, hon kan bli tusen gånger starkare.
Christina Herrström skriver med ett tydligt budskap som visar sig på flera sätt




Det finns osynliga gränser överallt, man får inte träda utanför dem, då blir man direkt straffad på något sätt. Jag tror inte man märker att man har dessa gränser, men om man gör något "fel", då blir det tydligt att det är fel.